Inte långt kvar till förlossningen

Här kommer ett inlägg som inte handlar ett dugg om det jag brukar skriva om, dvs hundarna och hundträning, utan det som jag har mest fokus på nu. Nu är det nämligen bara 32 dagar kvar till beräknat förlossningsdatum (15/6) och från och med tisdag och fem veckor framåt är det helt normalt att bebisen kommer.
Jag har förberett mig mycket inför mitt livs största utmaning, både fysiskt och psykiskt. En utmaning som är väldigt svår att förbereda sig inför, eftersom ingen förlossning är den andra lik och ingen kan säga hur just jag kommer uppleva smärtan och den situation som kommer.
Det som har gett mig mycket att fundera på är den boken jag läser nu, ”Att möta förlossningssmärtan” – av Gudrun Abascal. En otroligt bra bok som gett mig en hel del att fundera på. Framför allt två av frågor:
Vad är din motivation till att förlösa utan bedövning?
Vad är din största rädsla under förlossningen?

Jag har fått funderat mycket på dessa två frågor och för från början hade jag inget bra svar. Tillslut började jag gå genom hur Pelles förlossning med kejsarsnitt gick och framför allt mina känslor under ingreppet. Jag upptäckte att jag hade förträngt minnet av själva kejsarsnitt och har nu, fyra och ett halvt år senare, insett att det inte är ett bra minne… Mångas reaktion på att jag blev förlöst med kejsarsnitt är i stil med: Vad skönt för dig! Men nu efter bearbetning av minnet från den dagen är håller jag inte med… Här är min förlossningshistoria:
När jag fick reda på att jag inte skulle få förlösa Pelle normalt för att han beräknades bli så stor, blev jag mycket besviken. Jag kände mig snuvad på det som är ett naturligt slut på en graviditet, men min omgivning reagerade positivt och jag blev meddragen i den andan.
Allt gick som det skulle och på morgonen den 17 november 2010 förbereddes jag för kejsarsnittet. Jag och Jocke kände oss lugna och förväntansfulla. Ja, jag var väl lite orolig för hur själva ingreppet skulle kännas, men ändå lugn då jag kände mig trygg med all personal.
Väl nere på operation började det som jag nu förstår har satt djupa spår hos mig. Narkosläkaren la ryggbedövning och det var inget konstigt. Strax innan den började verka satte de in kateter i mitt urinrör och för att de skulle kunna göra det var jag tvungen att dra upp knäna (låg alltså på rygg på operationsbritsen) och sen låta knäna falla åt sidan. Jag hade mycket ont av min foglossning i mitt bäcken, så det här gjorde ont men jag tänkte att det här är milt jämfört med en förlossning. Under tiden de satt in katetern tog bedövningen och min känsel försvann från ungefär strax under brösten och nedåt. Av någon anledning så ville inte min hjärna sluta minnas att det gjorde ont i bäckenet och att mina ben låg i en obehaglig ställning. Trots att jag tittade ner och såg att mina ben låg rakt så var det inte så det kändes…
Sen fick jag lägga mig med armarna rakt ut åt sidorna på speciella armstöd, som att jag låg på ett kors. Jag hade kanyl i ena armvecket och blodtrycksmanschett på den andra armen + en klämma som mätte syresättningen på pekfingret. De satte upp ett skynke över bröstet så jag inte kunde se själva ingreppet och Jocke satt med mig upp vid huvudet.
Och så började de göra själva kejsarsnittet. Personalen var jätte bra och berättade hela tiden vad de gjorde, men jag var så dum och berättade inte hur jag kände.
Att jag kände mig fängslad i min egen kropp.
Att jag tyckte det var jobbigt att ligga med armarna rätt ut.
Att kanylen i armen gjorde ont hela tiden.
Att det kändes som att benen låg i konstig ställning och att bäckenet värkte, vilket egentligen var en omöjlighet eftersom jag var bedövad och jag hade sett att benen var raka.

Sen började det som var ännu jobbigare. Jag har alltid haft lågt blodtryck och under graviditeten hade det sjunkit ännu mer. Av någon anledning sjönk mitt blodtryck nu. När jag känner att blodtryck sjunker brukar jag alltid se till röra på mig och framför allt röra på benen. Nu kunde jag inte det…. Jag hade ingen kontakt alls med den nedre delen av min kropp och det kändes jätte jobbigt!
Personalen uppmärksammade naturligtvis att blodtrycket sjönk och gav mig medicin mot det som hjälpte, men av någon anledning fick jag ändå den dåsighet och enorma trötthet som jag alltid får när mitt blodtryck sjunker. Min vilja att sova ökade hela tiden. Jag gick in någon forma av dimma och jag kommer bara ihåg fragment utav resten av kejsarsnittet. Jag kommer ihåg att de pratade med mig, men jag kommer inte ihåg vad de sa eller vad jag svarade. Det enda jag har en klar minnesbild av är att överläkaren, en härlig rysk bastant ca 50-årig kvinna, visar upp Pelle för mig och säger på svenska med en rysk dialekt:
”Det här var en rejäl kille. Han kan börja på dagis i morgon.”
Det är den enda klara minnesbilden jag har, förutom min känsla av att bara vilja sova, att benen låg konstigt, bäckenet gjorde ont, att jag inte hade någon kontakt med två tredjedelar av min kropp, att jag inte kunde röra armarna pga kanylen och blodtrycksmanschetten och att jag var väldigt störd av det här. Jag kände mig totalt fängslad och hjälplös. Jag tyckte det var väldigt jobbigt, plus att de hela tiden skulle prata med mig. Jag ville ju bara sova!!! Sova och inte känna allt jag kände!!
Jag minns inte att de lyfte över mig i en säng och färden till uppvaket. Jag har ingen aning om hur länge jag var ”borta” och jag tror att jag sov. Mitt nästa minne är att jag ligger på uppvaket och är fruktansvärt törstig. Dricka fick jag inte göra direkt utan bara blöta munnen med lite vatten och sakta börjar jag komma till liv. Jocke och Pelle kommer och jag får äntligen hålla min lilla son. Ungefär i samband med det börjar bedövningen släppa och det är inte skönt. Det sticker i benen ungefär som när de har ”somnat” och du har fortfarande inte full kontroll, så du kan inte röra dem som du vill. Tack o lov hade jag min lilla pojke i famnen som jag kunde lägga fokus på honom istället.

Det var min förlossningsberättelse om något som borde vara en bra upplevelse, men inte blev det. Nu när jag äntligen har bearbetat den här händelsen kan jag förstå varför jag är så väldigt emot att ta hjälp av en ryggbedövning under kommande förlossning och jag har fått mina svar på frågorna:
Vad är din motivation till att förlösa utan bedövning?
Vad är din största rädsla under förlossningen?

Det känns bra att jag har tagit tag i den här händelsen och hoppas på att jag nu kan få en bättre upplevelse av den här förlossningen. Framför allt vet jag nu vad jag ska skriva i mitt förlossningsbrev till personalen som ska hjälpa mig genom kommande förlossning. Jag har även insett att jag måste berätta för omgivningen när saker och ting inte känns bra. Hade jag berättat hur jag kände under kejsarsnittet hade säkert personalen kunnat hjälpa mig att få en bättre upplevelse än den jag fick.
Jag känner mig nu mycket redo för kommande förlossning! Jag önskar att det hela sätter igång snart!!! Jag längtar sååå efter att få träffa vår lilla son som bökar runt i min allt större mage!

Detta inlägg publicerades i Uncategorized och märktes , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s