Bebisens hjärta har slutat slå

I morse hade jag en brunaktig flytning. Jag velade ett tag, men bestämde mig för att ta kontakt med min gynekolog och fick tid kl 11 idag. Vi pratade lite först och sen fick jag lägga mig i stolen för undersökning. Hon började med att ta ett cellprov som det var dags att göra och gjorde sen ett ultraljud. Efter en stund får jag det värsta besked jag kunde tänka mig, hjärta har slutat slå och fostret är tillbakabildat. Det är några dagar upp till någon vecka sen hjärtat slutade slå och då minskar fostret i storlek.
Vår sorg just nu mäter inga gränser. När jag kom ut från läkarhuset kändes det som jag inte kunde gå och stå, men tog mig de sista metrarna till bilen där jag bröt ihop. Ringde och pratade med Jocke och min syster. Efter ett tag lyckades jag köra hem. Väl hemma sysselsatte jag mig med lite vardagsgöromål, matade hundarna, hängde tvätt och plockade undan ren tvätt. När det var klart satte jag mig och ringde till gynakuten på SÖS. När sånt här händer måste två gynekologer konstatera att fostret inte längre lever innan man går vidare med ytterligare åtgärder. Det var inte så lång kö på gynakuten, så jag rastade hundarna under tiden jag väntade på Jocke och så åkte vi tillsammans in till SÖS.
Det var väldigt skönt att prata genom det med Jocke. När vi kom till SÖS kändes det lite lättare. Vi fick vänta ca en timme. Fick träffa en jätte mysig läkare. Hon var lätt att prata med och vi fick svar på alla våra frågor.
Det är vanligare än man tror att det här händer, ca var femte graviditet slutar med missfall eller att fostret dör. En yttre påverkan som stress, för mycket motion eller liknande kan inte framkalla missfallet. För det mesta är det kromosomfel eller någon annan missbildning som ligger bakom eller att mamman tagit droger, skadliga mediciner eller kraftigt intag av alkohol. Det känns skönt att veta att jag inte hade kunnat förhindra detta, att det inte är något jag gjort fel som orsakat att bebisens hjärta slutade att slå.
Nu fanns det några alternativ vi hade att välja på. Avvakta och vänta på att min kropp själv ska stöta ut fostret, vilket kan ta flera veckor. Att ta några tabletter som framkallar en abort, så kallad kemisk abort. Eller att göra en skrapning, där man går in via livmodertappen och suger ut fostret. Jag valde det som skulle gå snabbast och det blev kemisk abort. Jag fick tabletterna på sjukhuset och har nu börjat få lite ont. Man kan blöda en hel del och ha ganska ont, men det kan även kännas mer som en långdragen mens. Vi får se hur det blir för mig. Om ca tre veckor ska vi på återbesök för att kolla så att allt har gått bra.
Mentalt börjar jag landa i det här. Jag kommer behöva lite tid att bearbeta det. I morgon ska jag vara hemma från jobbet, ta det lugnt, gå en långpromis med hundarna. Sen på kvällen tar vi husvagnen till Norrköping bara Jocke, jag och hundarna. Ska träffa lite hundvänner träna hund och inte tänka så mycket på det som hänt. Det ska bli väldigt skönt att ta en paus, inte vara hemma och sysselsätta hjärnan med hundträning. Den bästa terapin som finns för mig. På måndag så jag träffa kuratorn. Jag tänker inte stressa med det här. När jag känner mig mogen börjar jag jobba igen, men känner jag mig själv rätt blir det bara några dagar innan jag längtar tillbaka upp på hästen igen så att säga. Det tjänar inget till att gå hemma och älta, men några dagar behöver jag nog innan jag kan ta itu med mina arbetsuppgifter igen.
Det viktiga för mig nu är att min omgivning behandlar mig som vanligt. En del av min sorgeprocess är att få skriva av mig. Jag finner en stor tröst och rening när jag får skriva om saker. Jag vill inte ha några kommentarer till detta inlägg. Behandla mig som vanligt! Jag och Jocke bearbetar sorgen och kommer ta nya tag med att bli gravida igen när vi fått klartecken.

Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Bebisens hjärta har slutat slå

  1. Annelie med Molly skriver:

    Åhh, jag är då ledsen för Er skull..
    Många kramar från oss ❤

  2. Lena skriver:

    Du vill inte ha några kommentarer men jag kan inte låta bli. Jag vill bara skicka en stor styrkekram till dig och säga att du är inte ensam – har själv varit med om det och det är sånt som händer . Mycket vanligare än man tror just för att ingen pratar om det. Det är som Carina säger – naturens visa sätt att tala om att något är fel men det blir det ju inte lättare av. Skickar en stor kram till dig i alla fall och ta hand om dig, Jocke och Pelle och hundarna så klart. KRAM

  3. Annica skriver:

    Kram på er, tänk vad livet kan bjuda på snabba kast ibland…. Ni resonerar klokt, ta det lugnt och ta hand om varann! Innan vi fick Malin fick jag missfall, fy vad jobbigt det var. Men om det inte blivit så så hade ju inte Malin funnits, allting kanske ändå har en mening även om det inte känns så där och då <3. Ha en fin helg tillsammans !

  4. Carina Haglund skriver:

    Hej!
    Först vill jag säga att jag tycker så synd om er som har hamnat i den här situationen.
    Och sedan vill jag säga att det är – precis som du skriver – inte ovanligt. En gång har jag väntat ut den naturliga processen, och den andra gången valde jag skrapning. Stora beslut, tufft att genomgå, men jag har tröstat mig själv med tanken att just det barnet inte var redo för det här livet. Det barnet hade kanske inte gått att rädda 1 dag efter födseln, 5 dagar efter födseln, 1 månad efter födseln …
    Jag tror att det är naturens sätt att tala om att något är fel.
    Hoppas att ni får lite vila och tid till eftertankar, och orkar hitta positiva tankar till att se framåt!
    Kram!
    Carina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s